Somebody loves you

N I K O N  D 7 0 0 0  +  A F - S  5 0  /  1 . 4  G
 
 
 Jag är lycklig. Och sådär härligt pirrande kär, sådär så att jag kan drömma mig bort till fina stunder, för att sedan komma på mig själv med att sitta och le som en idiot. Just nu är en sådan där sällsynt period i livet då allt bara känns bra. Allt kommer ordna sig. Speciellt glad blir jag av den här låten från "Så mycket bättre".
 
Miss Li – Somebody Loves You
 

Tom

Så ni fick som ni ville. Tillslut. Jag är knäckt. Men det var väl det bästa.

Tisdagskväll

Nu kan man tänka sig att att skulle ha börjat falla på plats. Skolan har varit igång i två veckor, alla kvällsaktiviteter har börjat, så som de alltid gjort i september de senaste åtta åren. Vi får läxor och hemuppgifter i skolan, och jag lämnar allt till sista minuten, som jag alltid gjort. Sitter sent på kvällarna och kräver lite mer av mig själv, kräver högre prestation och kräver högre betyg. Som jag alltid gjort. Tänker att jag ska komma igång med träningen. Önskar att jag hade tiden och orken att ta mig till gymmet lika ofta som jag vet att jag borde. Svettas bort kalorierna, svettas bort den extra kakan jag inte borde ha ätit. Vill bygga muskler, vill bli stark och smal och slank och smidig och hälsosam. Stressar till friskis under min, väldigt sällsynta, lediga tid. Som jag alltid gjort. Man kan tänka sig att jag skulle tänka, känna och agera som jag alltid gjort. Men allt är inte som det var förr. Jag sitter fortfarande uppe och skriver skolarbete till sent på kvällarna, och jag stressar fortfarande iväg till friskis. Men jag har förändrats. Påverkats. Inte på något sätt som märks av någon annan. Men jag märker det. Jag märker att jag reagerar annorlunda, upplever annorlunda. Lever annorlunda. Den senaste tiden har jag uppäckt att jag är rädd för hur jag känner, för känslor gör allt så mycket mer komplicerat. Jag har upptäckt att det går att bli mer påverkad av något än jag någonsin kunde trott var möjligt. Jag har upptäckt hur lätt det är att vara i strid med sig själv, och att inte kunna svara på frågan "Varför?". Jag har upptäckt hur det känns att bli lite extra glad när man ser ett särskilt namn på skärmen, även om jag hatar mig själv för det. Fan vad klyschigt. Men det är så det är. Tyvärr. Och jag antar väl att jag tänker lite för mycket. Som jag alltid gjort.

Bara en vecka kvar!

Nu återstår bara en enda liten vecka av sommaren. Vänta, måste sätta på lite musik. Eminem blev det. En vecka innan skolan börjar. "Fuck Life" säger de flesta. "Äntligen" säger jag. Jag har egentligen alltid tyckt om skolan, alltid längtat lite smått till sommarlovets slut. Inte för att jag inte avgudar sommaren, sol, ledighet och långa sovmorgonar, självklart gör jag det. Men det är något med alla dagliga rutiner, träffa alla underbara vänner igen, känslan när man äntligen skrivit klart det där arbetet klockan ett på natten, tjattret om helgens bravader på rasterna eller när man till slut fattar cellbiologin som alltid har tilltalat mig. Nu har jag dessutom fått den mesta underbara klass man någonsin kunnat önska sig. Älskar att kunna glida runt lite hur som helst. Man behöver inte anpassa sig efter någon, eller något. Inget statustjafs. Alla accepteras. Låt kärleken flöda helt enkelt.
 
 
Är det konstigt att jag längtar tillbaka till dessa lovely ladies?

Frågor om livet

Varför blir det klumpar när man lägger i oboy i kall mjölk, men inte i varm?


Varför är alltid minst en av physalisarna i asken möglig?


Varför är ljust nagellack mindre trögflytande än mörkt?


Varför tycker vi att en del färger passar ihop, och andra inte?


Varför är det omöjligt för mig att skapa ett konto på youtube?


Varför kom man på att "ja, vi testar att äta en snigel!"


Varför äter vi inte lika väl maneter?


Varför äter vi helst inte lingonsylt eller ketchup till pannkakor?

Kony 2012

Jag tycker att alla borde ta en halvtimme av sina liv och se den här filmen. Det är värt det.


Oskrivna regler

Jag tänkte på en sak. Får man vara nöjd med sitt skolfoto? Eller är det en oskriven regel, att man ska bli missnöjd? Eller iallafall säga att du blev det? Alla kompisarna är skitsnygga, du ser ut som Shrek. Nu i skolfoto-tider väller kommentarerna in över en.

"Men Guuuud vad ful!"
"Shit, kolla mitt hår!"
"Hur ser jag ut?!"
"Neej, vad fin du blev!"
"Jag ser ju inte normal ut!"
"Jo, du blev jättabra!"
"VARFÖR log jag med tänderna?!"


Ingen är nöjd. Man blir ju aldrig nöjd med skolfotot. Det har man inte blivit sen fyran.
Är man då en dryg jävel om man tycker att man blev helt ok? Kanske till och med bra? Vågar man säga det, utan att efteråt flika in: "... fast jag ser ju helt BLEK ut!"


ES11C 2011-2012


(Ursäkta den kassa kvalitén, min scanner är inte den vassaste)


Ni är ju dumma i huvudet

Helvete alltså, man undrar ju vad folk tänker. Hur jävla kul är det att kväll efter kväll tända på i en container? Johan Persson sa, att om bränderna slutar så ska man ordna någonstans för undomar att ta vägen, något för dem att göra. SLUTA ELDA DÅ FÖRIHELVETE!!! Ni är ju tröga.

De pengar som skulle kunnat gå till aktiviteter för ungdomar som eldar i papperskorgar, går nu till att bygga upp Berga Centrum. Smart där.

Detta var ju givet:

*************************************************




Från Baromotern

**********************************************


Angående min hjärna


Jag kom och tänka på en sak
. Jag har väldigt svårt att skilja drömmar och minnen. Jag måste drömma väldigt realistiska drömmar! Fast jag kommer aldrig ihåg mina drömmar. Bara undermedvetet, tydligen. Det är lite coolt, va? Det jag tror är ett minne av till exempel en händelse kan senare visa sig vara något jag drömt för ett tag sedan. Ibland kan det dock vara lite jobbigt. Det har hänt vid flera tillfällen att jag tror att jag har dubbelbokat mig, för att sedan kolla igenom alla skickade sms och märka att jag inte bokat något med någon alls. Fast jag MINNS att jag har gjort det. Hänger ni med?

Sedan det här med dagdrömmar. Jag dagdrömmer väldit ofta. Fast egentligen gillar jag inte ordet dagdrömma, för det låter som om jag drömmer mig bort bland enhörningar och blomsterängar (det är inte fel, det passar bara inte in på det jag gör, om man säger så) . Det jag menar är, att jag kan fantisera ihop något så... hm... kraftigt? Jag hittar inte rätt ord. Menar alltså, så pass mycket att jag tror att det hänt på riktigt. Som med drömmarna ovanför. Jag tycker att vakendrömma är ett bättre ord än dagdrömma, iallafall för just den här "sortens" fantiserande.

Någon som känner igen sig?

Lite nattliga tankar angående den där rosa saken mellan öronen, och förmågan att drömma.

RSS 2.0